Archive for mars, 2010

Är det bara jag…

… som skrattar så jag gråter när jag ser det här? Titta och njut och ge det åtminstone 40 sekunder så att du förstår vad det handlar om.

Niclas Strandh på Strand.Digital Pr har skrivit mer om varför det är så bra och jag har inget att tillägga.

Kanske årets sämsta mediestrategi

Djurgårdens IF har en mycket märklig mediestrategi och jag förstår i ärlighetens namn inte vad de vill uppnå. De har beslutat att inte låta skrivande journalister få se deras hemmapremiär mot Helsingborgs IF i fotbollens allsvenska.

Det är sedan tidigare bestämt att matchen ska spelas inför tomma läktare som ett straff för våldet i matchen mot Assyriska Föreningen i höstas då några av Djurgårdens supportrar stormade planen och slog ner en av Assyriskas spelare.

De som känner mig vet att jag älskar fotboll. Däremot hatar jag när supportrar ställer till det för den förkrossande stora majoritet av supportrar som vill se fotboll och lida eller glädjas tillsammans med sitt lag. Det är rimligt att Svenska Fotbollförbundet tar våra intressen till vara och reagerar när det uppkommer våld på landets arenor.

En av de få sanktionsmöjligheter som förbundet har är att låta lag spela inför tomma läktare, det innebär ett stort ekonomiskt avbräck för föreningen som förlorar biljettintäkter. Det kan förhoppningsvis också leda till en självsanering i supporterkretsar.

Djurgårdens agerande stärker möjligen varumärket gentemot vissa supportrar men det spelar i ärlighetens namn inte så stor roll, de går på matcherna ändå. Djurgården hade chansen att markera mot våldsverkare men de väljer att sitta och sura när Fotbollförbundet reagerar. Mycket klantigt.

Lars Johansson, Dagens Nyheter, Helsingborgs Dagblad och Aftonbladet skriver mer.

Bloggar om , , , , , , och annat Intressant.

Om du älskar Public Service…

… måste du rimligtvis reagera nu. Public Service bygger bland annat på ett oberoende från alla kommersiella intressen. Nu är Agneta Dreber föreslagen att bli ny ordförande i Sveriges Radio, ett uppdrag som hon ska ha samtidigt som hon är VD för branschorganisationen Livsmedelsföretagen som skriver på sin hemsida att syftet med organisationen är:

…en viktig roll i bevakningen av medlemmarnas intressen i olika för livsmedelsbranschen gemensamma branschfrågor. Därför verkar Li aktivt både nationellt och internationellt genom att skapa opinion, informera beslutsfattare, fungera som remissinstans, bevaka omvärlden, informera om och tolka regler, skapa branschöverenskommelser, mm.

Det är jag som har markerat det feta i citatet ovan.

Skapa information” och “informera beslutsfattare” är en omskrivning för lobbyism. Vi ska alltså ha en lobbyist som ordförande i det oberoende företaget Sveriges Radio. Det är mycket märkligt.

Bloggar om , , , , och annat Intressant.

Kartellen som inte fungerar

För en tid sedan hade jag en intressant mejlkonversation med en förtroendevald i Journalistförbundet. Det gällde den ekonomiska situationen för frilansar.

Facklig organisering bygger på att de anställda går samman och lovar varandra att inte sälja sin arbetskraft till ett lägre pris än vad de har kommit överens om. Om man lägger till en A-kassa som gör att en person har råd att tacka nej till ett erbjudet arbete med skamlön kommer lönenivån att hållas uppe. Det är utan tvekan en kartell och personligen gillar jag den. Problemet i journalistbranschen är att den inte fungerar.

När jag arbetade i sjukvården visste jag att ingen skulle acceptera en lön som var lägre än den som fanns i kollektivavtalet. Jag visste att jag inte skulle förlora på att kräva en anständig lön.

Journalistförbundets frilansrekommendation, som inte är reglerad i kollektivavtal, är långt ifrån allena rådande i prissättningen. JMG (institution vid Göteborgs universitet som utbildar journalister) ringer varje år till flera hundra svenska tidningar och frågar hur mycket de betalar frilansar, undersökningen som gjordes på min sista termin där visade att bara 333 av de tillfrågade tidningarna betalade enligt frilansrekommendationen.

Jag önskar att jag var ståndaktig och kunde säga att jag minsann aldrig har sålt mig för priser under frilansrekommendationen men så är det inte. Jag har bjudit under för jag vet att om jag tackar nej till jobbet står det en lång kö av journalister som är villiga att acceptera den sämre lönen. Det är ett typiskt exempel på fångarnas dilemma och jag måste ju ha mat på bordet.

De flesta av oss frilansar är egna företagare och vi kan inte strejka. Det vi däremot skulle kunna göra är att upprätthålla kartellen genom lova varandra att inte sälja oss för billigt. Det kommer förmodligen inte att ske men håll med om att det vore fint.

Bloggar om , , , och annat Intressant.

Voddlers fiasko

Tänkte skriva något om Voddler med tanke på att det funkar så j*¤vla dåligt men så upptäckte jag att Kulturbloggen redan har formulerat mina tankar.

I ett pressmeddelande säger Warner Bros VD Lars Håkansson att han är imponerad över lättillgängligheten i programmet. Det må vara hans uppfattning men själv är jag riktigt fascinerad över hur dåligt Voddler funkar. Jag har installerat det på två datorer men jag har inte lyckats se någonting. Jag är i och för sig inte en del av teknologernas avant garde men det måste man väl inte vara för att få en påstått enkelt tjänst att fungera?

Bloggar om och annat Intressant.

Yttrandefrihet betyder inte “att djävlas”

I början av 90-talet när jag gick i gymnasiet kom några nazister till min skola och la en folder om förintelsen i alla 1.200 elevers skåp. Det var en flera sidor lång genomgång som i punktform la fram “bevis” för att förintelsen aldrig hade ägt rum. Jag minns att den var mycket genomarbetad och att det var mycket i den som lät rimligt, jag kunde ju ingenting om kemikalier och annat som användes i nazisternas koncentrationsläger. Jag tvivlade aldrig på att förintelsen hade ägt rum men det var som sagt några saker som lät skumma.

Tack och lov reagerade lärarna på skolan direkt. Innan dagen var slut hade alla elever fått en genomgång av folderns argument. Lärarna gick igenom hela häftet och pekade ut bristerna, felaktigheterna och de rena lögnerna. Sedan visade de alla bevis för att förintelsen hade ägt rum och när lektionen var slut var det ingen i min klass som trodde på det som stod i häftet. Bevisen var förkrossande, förintelsen hade ägt rum.

Det här ett av mina starkaste minnen från gymnasiet och mina lärares mycket viktiga genomgång kom för att vi har yttrandefrihet i Sverige. Yttrandefriheten gjorde att nazisterna fick sprida sina stolligheter på ett sätt som de kanske inte hade gjort om det var förbjudet. Den gjorde att vi fick höra motargumenten.

Jag har en syn på yttrandefrihet som är evolutionär. Låt nazister sprida sina dumheter och låt oss andra bemöta dem. Om vi tror på våra argument borde vi inte ha några problem att övertyga andra om att förintelsen ägde rum. I många länder är det förbjudet att förneka förintelsen men tro inte för ett ögonblick att de saknar förintelseförnekare. Deras åsikter gror i det fördolda och vanligt folk får mycket sällan eller aldrig höra motargumenten.

Yttrandefriheten och Lars Vilks

Jag har inte hört någon seriös debattör ifrågasätta Lars Vilks rätt att rita teckningen han har ritat. Jag tänker inte gå in på motiven till varför han har ritat teckningen för det blir vara spekulationer.

Däremot skulle jag aldrig ha ritat teckningen själv. Jag har många vänner som är religiösa. De beskriver sin religiositet som en djupt personlig känsla. Ingen av dem tror på sin respektive religions skapelseberättelse men de säger att de har en känsla att det finns en högre makt och att denna känsla genomsyrar hela deras liv. Det har jag mycket stor respekt för.

Därför tycker jag att det är väldigt onödigt att häckla dem genom att framställa en viktig person, i det här fallet Muhammed, som en hund. Visst, det är tillåtet men vad är poängen med att göra det? Man måste inte förolämpa folk bara för att det är tillåtet.

Bloggar om , , , och annat Intressant.

Hur skulle Moderaterna annars göra?

Moderaterna har dokumentet “Nya moderaterna – En guide till nya moderaternas utseende” slagit fast hur de vill att de ska uppfattas. Det är i ärlighetens namn inte konstigt alls men ändå har det uppstått en diskussion.

Enligt ett rykte (som jag inte tänker ägna en sekund åt att försöka få bekräftat för så viktigt är det inte) har Moderaterna plockat ner dokumentet från sin hemsida efter diskussionen om hur Moderater bör klä sig. Du hittar dokumentet hos Moderaterna i Jönköping. Om du inte orkar läsa kan jag upplysa dig om att ett stycke på en av de 32 sidorna handlar om kläder. De andra sidorna handlar om typsnitt, färger och allt annat som hör en grafisk profil till.

Partierna verkar i en miljö där bilden av dem betyder allt. Moderaterna har gjort eller håller på att göra sig själva folkligare och komma bort från stämpeln som ett parti för rika. Man kan tycka vad man vill om det men det är deras ambition. När de nu vill det är det väl inte så konstigt att de uppmanar sina företrädare att deras kläder ska vara “vardagliga”. Jag vågar lova att om Socialdemokraterna upptäckte att alla deras företrädare gick klädda i flanellskjortor så fort de visade sig skulle de göra samma sak.

Aftonbladet skriver mer.

Bloggar om , och annat Intressant.

Överraskande om polisen

Jag hörde just på Ekot att Rikspolisstyrelsen ska lägga fast regler för polisers användande av sociala medier. Det är ett problem att poliser skriver om förundersökningar på nätet. Polisens kommunikationschef i Jönköpings län Anders Hagquist säger att “Det kan vara olämpligt vad gäller uppgifter kring exempelvis en pågående förundersökning.

Det är väl det minska man kan säga. Om de upptäcker att poliser lägger ut material om förundersökningar på nätet så hoppas jag att polisen gör mer än att ta fram regler för hur de ska använda sociala medier.

Om du har sett något exempel på poliser som lägger ut material om förundersökningar får du gärna höra av dig. Mitt telefonnummer är 0706-83 22 03 och din anonymitet garanteras enligt svensk grundlag.

Boken är släppt

Efter mycket arbete och förberedelser den senaste veckan har min bok nu blivit släppt. Jag var uppe i Stockholm i går på releasefesten, en trevlig tillställning på Röda Rummet med gamla och nya vänner.

Tack alla ni som kom dit.

Under samtalen vi hade om social medier kom jag på mig själv flera gånger med att tänka att “fan, det skulle jag ju haft med om jag hade vetat det när jag skrev den“. Den samlade kompetensen när det gäller sociala medier är enorm och det märktes i går.

Jag hoppas att de politiska partierna, särskilt på lokal nivå, förstår att det är något som har hänt och att de inte kan köra i samla hjulspår som de alltid har gjort. Första- och andragångsväljarna är fler än någonsin i valet i höst och om partierna vill nå dem måste de tänka om. De måste sluta se Facebook, bloggar och Twitter som ytterligare ett sätt att “få ut sitt budskap“, en fras som jag har hört och läst rätt många gånger när jag har pratat med partiföreträdare och läst deras planer om hur de ska hantera sociala medier i valrörelsen.

Här kommer det ett utdrag:

Kapitel 2 – En berättelse om att såga ner en piedestal

Tänk dig att du är på en fest. Du står där med ett glas i handen och humöret är på topp. Du pratar om allt möjligt med kompisar till höger och vänster och det är en kanonkväll.

Du och en grupp människor står i en ring och pratar med varandra och en man glider fram över golvet och ansluter sig. Ni öppnar upp ringen lite så att han kan komma in. Allt annat vore oartigt och det här är ju en trevlig tillställning.

Efter några minuter börjar mannen prata. Han pratar om sitt jobb, om sina tankar och åsikter och han bryr sig inte det minsta om vad de andra i sällskapet säger. Han pratar oavbrutet, han är i och för sig berest och han har ett ovanligt jobb så han har en del intressanta saker att berätta men allt handlar om honom. Det är han, han och han hela tiden. Det är tre saker som utmärker honom: han är lång, han pratar halländska och han är utrikesminister.

När Carl Bildt var statsminister i början av 90-talet gjorde han ett stort nummer av att han skickade ett mejl till USA:s president Bill Clinton. Enligt Carl Bildt själv var det första gången en regeringschef skickade ett mejl till en annan regeringschef. Jag vet inte om det är sant men det var vad han sa samtidigt som han pratade vitt och brett om hur viktigt det var med IT. Han skickade ett mejl över Atlanten som kom fram direkt, det var ju helt fantastiskt!

Detta var innan Jonas Birgersson och andra IT-pionjärer hade slagit igenom så Internet var väldigt nytt. I valrörelsen 1994 pratade massa politiker om IT men det var ingen som riktigt visste var det för något. Utom att det var hett och att det var ”framtiden”.

Carl Bildt var het, han hängde med och han var uppkopplad. Sedan dess har han haft ett rykte om sig om att ligga i framkant när det gäller kommunikation på Internet. Han har drivit bloggen ”Alla dessa dagar” sedan februari 2005.

OK, jag håller med om jag kanske är lite taskig mot Carl Bildt. Jag tror inte att han skulle uppföra sig så på en fest men det är faktiskt så han uppför sig på sin blogg. Han är en mycket flitig skribent där och ofta skriver han flera inlägg per dag. Problemet är att det inte har ett dugg med sociala medier att göra.

Sociala medier handlar om tvåvägskommunikation där jag skriver något, du kommenterar, jag svarar och så har vi ett samtal. Man kan kommentera Carl Bildts inlägg. Jag har gått igenom en stor del av bloggen och med risk för att jag kan ha missat något så svarar han aldrig.

Det rör sig alltså inte om ett samtal, det är en envägskommunikation där Carl Bildt får prata ensam och ostört. Det händer att man träffar sådana personer i det verkliga livet och de förknippas ofta med begrepp som självupptagna, uppblåsta, tråkiga eller pompösa.

Det händer att högt uppsatta politiker försöker ge sig ut i sociala medier. Några av dem är riktigt bra, andra är som Carl Bildt men de flesta är faktiskt ganska dåliga.

Gudrun och Göran

Gudrun Schyman och Göran Hägglund är bra, riktigt bra (på sociala medier, politiken får du köpa en annan bok om). Jag har testat dem några gånger på mikrobloggen Twitter, jag har ställt frågor till dem och de har alltid svarat inom ett par timmar. De har verkligen förstått att sociala medier handlar om att man är social.

Mona Sahlin…

… är en av de dåliga. Hon finns på Twitter och fråga mig inte varför. Den 15 december 2009 skrev hon

Valet 2010 blir ett vägval – skickar just en debattutmaning till Reinfeldt – det är dags att få ut moderaterna på plan

Sedan hände det inget på över en månad och den 20 januari 2010 skrev hon:

Viktig partiledardebatt idag. Vår politik för fler jobb står mot regeringens politik för ökade klyftor. Det blir valets huvudkonflikt.

Mona Sahlin gör två fel som många politiker gör. Det första är att det inte är envägskommunikation och det andra är att det inte är särskilt aktivt. Det är ett kardinalfel att låta det gå mer än en månad mellan inläggen.

Carl Bildt

Jag har nu ägnat inledningen av ett kapitel till att såga Carl Bildts blogg men jag måste ändå ge honom en eloge. Han har en blogg och det händer saker på den. När han blev utrikesminister var många, bland annat jag själv, nyfikna på om han skulle fortsätta blogga. Kan en utrikesminister verkligen göra det? Hur skulle det som skrevs där tolkas? Var det Carl Bildts personliga åsikter eller var det regeringens officiella politik som kom till uttryck där?

Carl Bildt fortsatte att blogga precis som innan han blev utrikesminister. Han fick lite kritik men det brydde han sig inte om.

Problemet med bloggen är att den har blivit som hans privata insändarsida där han aldrig blir refuserad och dagbok. Vi kan läsa vad han tycker och vad han gör på dagarna. Det behöver i och för sig inte vara fel men det är inte det som är tanken med sociala medier.

Det handlar inte bara om att få ut ett budskap

De politiska partierna har förstått att sociala medier kan spela roll i valrörelsen 2010. De har börjat göra planer och lägga upp strategier för hur de ska använda dem. Jag har läst ganska många av dessa planer från flera partier på regional nivå och jag har tappat räkningen på hur många av dem som ser sociala medier som ett sätt att få ut sitt budskap. Så gott som alla glömmer det viktiga med sociala medier, att det är socialt.

Om man vill bli framgångsrik ska man göra som Göran Hägglund och Gudrun Schyman. De tar sig tid, de samtalar och de ger personliga svar. De får det att fungera som ett cocktailparty, du säger något, jag svarar, du svarar på det, en tredje person ger sig in i diskussionen o.s.v.

Jag är ganska säker på att Gudrun Schyman och Göran Hägglund når människor som de skulle ha svårt att nå på annat håll.

Jämför det med Mona Sahlin vars texter på Twitter är förutsägbara och i ärlighetens namn rätt tråkiga. Vem är överraskad över att hon är emot Moderaterna?

Bloggar om , och annat Intressant.

Go to Top